Blå blå vindar

I Nantong besökte vi också ett indigofärgeri. Det kallas på svenska för blåtryck, vilket är lite missvisande eftersom man inte trycker, utan färgar. Hela dagen spenderade vi tillsammans med herr Wu, en riktig eldsjäl vad gäller blåtryck. På förmiddagen besökte vi hans fabrik där vi fick se hela processen med att färga och även prova på vissa moment själva. På eftermiddagen besökte vi hans museum och shop. Fabriken låg på en bakgård, och där var det absolut helt magiskt när vi kommer gående och på håll ser de underbara blå tygerna som hänger på tork i solen och fladdrade i vinden.

Herr Wu är noga med att göra allt på rätt sätt, och de gör allt för hand. Man börjar med att skära ut mönster och göra schabloner. Mönstren blir då väldigt typiska genom att man inte kan göra några heldragna linjer. Alla mönster byggs upp av mindre delar. Naturligtvis kan detta stansas fram väldigt smidigt idag, efter att man har gjort ett mönster i datorn, men så jobbar inte herr Wu.

Man använder sig av både siden och bomullstyger. Schablonen läggs ut på tyget och sedan smetar man på en pasta som består av olika typer av mjöl, kalk och vatten. Tygstyckena är ca 12 m långa, detta för att kunna hanteras och hängas upp på tork sedan. Pastan ska sedan torka i hela två veckor, och den måste torka inomhus för att inte torka för fort och spricka.

När pastan har torkat i två veckor är det dags att färga. Detta görs i stora kar. Det som ger den blå färgen är en växt, och det är bladen man använder. Färgbadet såg lite läbbigt ut, och enligt herr Wu hade de aldrig bytt ut det, utan bara fyllt på vid behov. Färgningen är också en lång process. Tyget ligger i färgbadet i en halvtimme och hängs sedan upp i en halvtimme. Processen behöver syre och tyget kan vara grönaktigt när man tar upp det, för att sedan övergå i blått. Tyget färgas 5-8 gånger innan det är klart och hängs upp på tork, utomhus i solen denna gång. Tyget sköljs också i vatten och ättika för att fixera färgen.

 

När tyget sedan har torkat är det dags att avlägsna pastan, och även det görs så klart för hand med en stor köttyxa. Skrapa, skrapa, skrapa, riktigt fridsamt var det faktiskt. Men det är klart, jag kanske inte skulle vilja göra det varje dag.

Herr Wu har en helt otrolig samling av gammalt blåtryck. Detta var vanliga människors kläder. Medan kejsare och fint folk gick klädda i broderat siden gick vanligt folk klädda i blåtryck. Herr Wu är 5e generationens blåtryckare och hans dotter blir nummer 6 (huruvida hon är lika entusiastisk som sin far fick vi aldrig veta, men vi träffade henne). Han började samla tyger långt innan någon annan insåg dess värde. Han sätter en ära i att fortsätta tillverka dessa tyger enligt gammal tradition. Det är ett riktigt hantverk. Och tänk sen att vi fick betala mellan 70 och 120 kr/m för dessa tyger. De är inte full bredd visserligen, men jag tycker ändå inte alls att det är dyrt nu när jag vet vilket jobb som ligger bakom. Jag har en hel hög med tyger med mig hem, men nu känns det inte alls som tillräckligt. Jag önskar att jag hade köpt mycket mer.