Medicinhistoriska museet

Nu var det en tag sedan vi var på museum, och det finns fortfarande några kvar i Uppsala som vi inte har besökt än. Så Lillebror och jag hämtade Storasystern på skolan en eftermiddag och vi åkte till Medicinhistoriska museet som ligger i Ulleråker i Uppsala. Ett väldigt fint hus, fullt med en massa medicinsk utrustning som gav oss rysningar längs ryggraden. Eller vad sägs om en äggstockstång eller en hjärna uppskuren i skivor? 

Väldigt mycket grejer fanns det där, som sagt en del spännande, men nästan lite för mycket information och lite rörigt. Dessutom stod alla maskiner och mojänger så till att det var lätt att peta på dem, och i ärlighetens namn trodde jag att det var ok att göra det. Trycka på en knapp här och där eller veva på en vev. Men mot slutet dök en man i personalen upp och sa åt Lillebror att inte peta på maskinerna, mycket vänligt, men sedan hängde han över oss resten av besöket. Ville gärna berätta, men lite för komplicerat och för mycket för vår smak. Jag tycker att det borde funnits någon information om att inte röra, när nu utställningen var som den var. Jag vill bara tillägga att Lillebror absolut inte är någon klåfingrig typ och det var aldrig tal om att leka med sakerna, hade vi bara anat att det inte uppskattades hade jag självklart stoppat honom. Jag petade också. Inte så barnvänligt museum alltså.

En hjärna i skivor.

Än är det vinter kvar säger mor

I förra veckan kom den meteorologiska våren till Uppsala. Då hade medeltemperaturen varit över 0 grader 7 dagar i rad. Men än är det vinter kvar säger mor, och jag tog med mig barnen till anrika Studenternas IP inne i stan och åkte lite skridskor. Inte i närheten av den fina isen vi upplevde tidigare i vintras, Storasystern gör tummen ner. Men det blev några varv på isen och sen fika. Tyvärr var jag då på väg att bli dunderförkyld och åkte inget själv, så jag hoppas vi får till en runda till så jag också kan åka lite.

Funäsdalsberget

Sista dagen hade vi bestämt oss för att pressa ur några timmars skidåkning innan vi begav oss hemåt. Vi städade ur stugan (otroligt vad man kan sprida ut sig på bara några dagar) och åkte till Funäsdalsberget. Barnen var exalterade över att få åka gondolen upp på toppen och vi var tvungna att göra det ett par gånger bara därför. Lite färre nedfarter och lite mer folk än vad vi tidigare erfarit. Men det kan också bero på att de båda största liftarna kom upp på samma ställe och där var det ganska trångt, så folk märktes mer. Några köer var det inte att tala om här heller.

Vi åker några timmar här innan vi ger oss. Då har vi klarat av ännu en svart backe, men det slutade inte lika galant som dagen innan. Nol i Egga hade enligt skylten en lutning på 60%. Helt plötsligt stod vi ovanför backen och insåg att här vill vi inte åka ner. Inte jag och barnen i alla fall. Storasystern klättrade upp en liten bit och tog en röd backe ner i stället. Lillebror bröt ihop. Jag föreslog att han skulle ta av sig skidorna och gå upp, det var inte långt, men han bara låg och vrålade och ålade sig. Till slut sa jag att nä, kom igen nu, nu åker vi ner. Vi gör det sakta och tillsammans. Men jävlar i min låda vilken backe. Inte min tekopp alls. Och isig var den, och Lillebror som är lite och lätt klarade inte av att använda stålkanterna ordentligt och bara föll och hasade. I mitt huvud upprepade jag mantrat "inte visa skräck, inte visa skräck". Till slut fick jag av honom skidorna och sa att han skulle åka på rumpan ner. Det gjorde han, under vilda protester och högljudda vrål. När kan åkte ut för den första knölen och försvann tänkte jag att nu har jag förstört honom, han kommer aldrig att vilja åka skidor mer. Men så vände det, i alla fall för honom. Det var ju faktiskt lite kul att åka på rumpan utför, när man inte behöver vara rädd för att ramla. Problemet var ju bara att JAG var tvungen att ta mig ner också. På skidor, med Lillebrors skidor i ena handen och båda mina stavar i andra. Hu, vilken pärs. Men ner kommer man alltid. Och strax var backen lagom att åka i igen och Lillebror tog på sig skidorna och åkte vidare som om inget hade hänt. Men jag hade så ont i fötterna att jag var tvungen att lägga mig ner ett ögonblick när vi kom ner. Nej, svarta backar är inte min grej trots allt.

Funäsdalsberget får 3 byglar av 5 av mig, men det kanske har att göra med skräckupplevelsen i den svarta pisten.

Tänndalen (och lite mer Ramis)

Dag två bestämmer vi oss för att åka till Tänndalen. Liftkorten gäller ju i ett flertal liftsystem i hela Funäsfjällen och vill vill utnyttja dem till max. Dessutom, ombyte förnöjer. Ännu en vacker dag. Tänndalen bjuder på fler nedfarter, men verkade också lite mer utsatt för vind då det blåste mer på toppen och även om det bara är några få minusgrader så medför vindens kyleffekt att det biter i rejält. Som tur är minskar blåsten längre bort i systemet och vi håller oss där. På de blåsigaste topparna är det ganska isigt och snön är jättehård. 

Idag lessnar Storasystern ur på Lillebror som aldrig väntar och bara kastar sig iväg. Helt plötsligt befinner vi oss i en svart backe och Storasystern tar av sig skidorna och sätter sig i backen och surar. Lillebror väntar inte den här gången heller och han och Pappan sneddar över till en lite lättare röd backe på andra sidan liften. Jag tar det hela med ro och förser Storasystern med en tröja att sitta på och en dricka och lite trail mix medan hon surar klart. Efter en stund är hon klar, men hon vill minsann inte snedda över till någon röd backe, nej hon tar den svarta. Det är bara att hänga på. Det går hur bra som helst, även om det inte går jättefort. Det bästa med Storasystern är att när hon fått sura klart ifred så är det inte mer med det, och sen är hon glad och sams med Lillebror igen. 

Vi åker i Tänndalen till efter lunch någon gång, men sen vill barnen hemskt gärna tillbaka till Ramis och Mickelinas skogsslingor igen, så då åker vi tillbaka. 

Tänndalen får 3,5 byglar av 5 av mig. Främst på grund av att snön var så otroligt hård och isig. Men ett annat år med mer snö skulle det förmodligen få högre. Det var trevliga backar, och fler än i Ramis. 

Det blir en sen lunch i toppstugan på Ramis när vi kommer tillbaka. Vi hade bara fikat lite i Tänndalen och inser att Lillebror inte kommer att klara eftermiddagen om han inte äter. Vi vuxna är inte jättehungriga, och funderar på att dela på något. Då informerar den mycket trevlige killen vid disken att alla rätter går att få som barnportion, dvs. halv portion för 70 kr. Sen tillägger han viskande att ta rödingen, den är dyrast, det tjänar ni mest på. Jag slår till på rödingen som är utmärkt, och alldeles lagom mycket. En sådan service och god mat ger 5 gafflar av 5 till restaurangen på toppen. Toppen helt enkelt.

Sen blir det afterski för hela slanten och hela familjen rockar loss. 

Ramundberget

Eftersom vi bodde i Ramundberget så blev det ju naturligt att vi började där. Klockan ringde, i den här familjen sovs det gärna till sent annars. Men alla skuttar upp och alla vrålar JAAAAG på frågan; VEM ÄR SUGEN PÅ ATT ÅKA SKIDOR?! Vi är i backen när de öppnar och jag får förklara varför den nypistade packen kallas för manchester. 

Vi har lyckats pricka in kanonväder! Det regnade på vägen upp men nu skiner solen och det är några minusgrader. Meteorolog på semester, lite får man väl skryta... Ramis bjuder på superfina backar, strålande sol och vidunderlig utsikt. Vi åker i alla backar utom de svarta, den här dagen. Barnen åker gärna i skogsslingorna och Mickelinas små skogsturer blir genast favoriter. Lillebror är som en kanonkula och kastar sig ur liften och ut i backen och nerför utan någon som helst aning om vart han är på väg eller hänsyn till vad vi planerat i liften på vägen upp. Det gäller att vara snabb om man vill hejda honom eller styra in honom åt något särskilt håll. Han är så snabb nu att när han på toppen säger att han måste kissa, så hinner jag inte ikapp honom på hela vägen ner. 

Jag kör med ryggsäck hela dagen. Redan i första liften upp ger jag Lillebror en kall pannkaka, i förebyggande syfte. I min ryggsäck finns också lite dricka, "trail mix" (nötter och torkad frukt) och mörk choklad. Inga sammanbrott på grund av energibrist i backen tack! Dessutom envisas jag med att släpa med mig stora kameran också.

Ramundberget får 4 av 5 liftbyglar av mig. Av barnen förmodligen 5 av 5.