Efter en konferens i Östersund passade kollegorna och jag på att ta en liten skidsväng till Åre. Jag växte upp på skidor, men sen jag flyttade hemifrån har det blivit väldigt sporadiskt med skidåkning. Till min stora sorg. Min familj har inte varit så intresserade, hittills. Men nu börjar barnen bli så stora och med hjälp av Mormorn och Morfarn har de faktiskt lärt sig åka hyfsat och tanken är att vi ska råda bot på min skidtorka i framtiden.
Det var mitten på februari när vi åkte till Åre, rejält kallt men bra med snö och inte så mycket folk. Jag fick äntligen inviga mina nya skidor som mina fantastiska föräldrar hade gett mig ett år tidigare som hjälp på traven för att komma igång och åka igen. Sedan jag var på topp sist hade det ju hänt en hel del på skidfronten, och mina 185 cm långa K2 som jag var så stolt över när jag fick dem, var inte särskilt hippa längre. Men med nya carvingskidor gled jag fram som om de där 10-15 åren hade passerat alls. Vilken underbar känsla! Mer skidåkning måste det bli.
Tre meteorologer på "studieresa" blir ju exalterade av klassisk inversion i dalen, och vi studerade den noga och det syntes tydligt hur vindriktningen varierade under dagen. Det var -18 grader i dalen på morgonen när vi gav oss av, men bara en liten bit upp i backen endast mellan 5 och 8 minusgrader. Man kunde i princip känna precis vart inversionen låg när man åkte i liften upp.
Härligt med skidåknng säger jag som upptäckt detta intresse först vid närmare 40... Så roligt gemensamt intresse i familjen... Åre är i sig härligt dessutom... Var där för två år sedan och längtar tillbaka...
SvaraRadera