Zion National Park

Så lämnade vi Las Vegas bakom oss och for norrut igen. Det var fantastiskt roligt att ha upplevt den staden, så galen som den är, men skönt att lämna det bakom oss också. Vi hade siktet inställt på Zion National Park, och dit kom vi. Vi kör ut ur Nevada, en kort bit genom ett hörn av Arizona och sedan in i Utah. Vi har löst ett årskort på alla National parks i hela USA, så det är bara att köra in. Jag hade nog tänkt att vi skulle gå någon lite tur där. Men då var man tvungen att ta en shuttle bus in i dalen, och det hade vi inte lust med. Sedan var det ingen bra ide att försöka gå någon längre sträcka med barnen i 35 grader och stekande sol. Amerika är bilarnas land och vi upplever parken väldigt bra i bilen med ACn på. Vi körde genom parken och ut på andra sidan och det var en helt otroligt fin väg, krokig och ett par tunnlar. Här ser bergen helt annorlunda ut jämfört med vad vi sett tidigare. 

Jag kan inte påstå att jag är så intresserad av vandring egentligen, men här skulle jag absolut kunna tänka mig att vandra. Fast en annan årstid då, vid den här tiden är det alldeles för varmt. De varnar för låga ozonhalter på TV och solen bränner verkligen. Vi smörjer in oss med solkräm varje gång vi lämnar bilen, går ingenstans utan hatt och bälgar i oss vatten. 

Eftersom vi alltid startar tidigt på morgonen så hinner vi långt på dagarna. Ett tag funderade vi på om vi skulle hinna till Grand Canyon North Rim samma dag. Det hade vi kanske gjort, men det hade blivit väldigt mycket bilkörning och förmodligen en sen kväll. Vi var trötta sedan sista kvällen i Vegas och när vi kör in i den lilla hålan Kaneb finns massor med motell med pool och vi bestämmer oss för att stanna. Då upptäcker vi också att vi ovetandes hade kört in i ny tidszon och klockan var en timme senare än vad vi trott. Barnen var lyckliga över att få kasta sig i poolen. Jag med.

Las Vegas dag 2

Eftersom den dagen blev så upphackad, och vi kände att vi inte hunnit allt vi tänkt i Las Vegas, så bestämmer vi oss för att stanna en natt till. Först tänkte vi byta hotell, men det blev för dyrt så vi blev kvar på Circus Circus. Vi fick behålla rummet och det var ett stort plus. 

Så vad skulle vi hitta på den här bonusdagen? Pappan hade spanat in Las Vegas National Atomic Museum, så vi siktar på det. Men taxichaffisen vet inte vart det ligger någonstans, Flamingo road hjälper inte så mycket, den är rätt lång. I stället hoppar vi av vid Flamingo för att kolla in flamingosarna de har i sin park. Vi vill bada också, men då måste man antingen vara gäst på hotellet eller betala 25 dollar. Jag kör en liten rövare och säger att vi ska bo där men det är för tidigt att checka in. Barnen se svettiga och söta ut och vi får komma in och bada, hurra. De har vattenrutchkana, lyckan är total. Vi badar länge och lunchar även där, så lite har de fått betalat för att de släppte in oss. 

På hotellet får vi hjälp med rätt adress till Atomic museum, och tar en taxi dit. Vi testade de flesta transportmedel i den staden, men inget är riktigt bra. Vi promenerade massor, men det är varmt, och långt överallt. Hotellen syns på långt håll och ser nära ut, men hotellkomplexen är enorma och det tar tid att bara gå igenom och förbi. Vi körde bil, men hittade inte parkering. Hotellen har ofta gratis parkering, men det är stort och långt att gå ändå. Vi köpte busskort och det går en buss upp och ner längst the Strip, men den tar fruktansvärt lång tid. AC visserligen, men det var bara roligt första gången. Det enklaste är nog ändå att åka taxi, men det tar också tid. 

På eftermiddagen delade vi upp oss lite. Storasystern och jag promenerade lite längs Venedigs kanaler och åt italiensk glass på ett italienskt torg på Venetian. På kvällen kikade vi på Mirages vulkan igen och fontänshowen utanför Bellagio. Vi avslutade kvällen på Treasure Island där vi tittade på Circe du Solei och deras show Mystère. 

Las Vegas dag 1

Staden som aldrig sover. Vi rullar in i Las Vegas på eftermiddagen, följer skyltningen mot the Strip och ser vårt hotell, Circus Circus på långt håll. Inga problem att hitta. Det är helt galet. Först är det lång kö till incheckningen, sen behöver vi en karta för att hitta till vårt hotellrum, nr 27745. Ja, 27 000 rum har de väl inte, men en hel jäkla massa. Här finns en hel nöjespark inomhus, casino så klart, cirkusföreställningar hela dagen, massor av affärer och restauranger. Och så ser det ut på alla hotell. Just Circus Circus har ganska många år på nacken och det märks, lite slitet är det. Vi tar en promenad på kvällen och hamnar utanför the Mirage precis lagom till att deras vulkan får ett utbrott. Lillebror var dock inte alls beredd på det och blev jätterädd och trodde att det var på riktigt. 

Vi har bokat två nätter i Vegas, men det blir en liten biltur även den dagen vi egentligen inte behövde köra. Vi tar en morgontur till Hoover damm som ligger några mil söder om Las Vegas. På vägen dit passerar vi genom Boulder city som är en jättefin liten stad och vi planerar in en förmiddagsfika där senare. Barnen är inte alls glada över att åka bil igen, det gnälls en del i baksätet, så stoppet vid dammen blir kort. 

När vi är på väg därifrån hör vi plötsligt konstiga ljud ifrån motorn och Dogge hackar och hoppar. När en varningslampa tänds och lyser ilsket vågar vi helt enkelt inte köra mer. Vi stannar vid påfarten på motorvägen. Jaha, vad gör vi nu då? Jag ringer Hertz som tycker att vi ska försöka köra in till deras kontor vid flygplatsen. Men det är en tur på motorväg som i vanliga fall skulle ta upp till 45 min. Vi har inte alls någon lust att köra dit. Dels känns det helt livsfarligt att ge sig ut på motorvägen med motorn som låter som den gör, dels vill vi inte bli stående med bil och barn mitt på motorvägen i 40 graders värme. Vi stoppar en polisbil som passerar och den snälla konstapeln berättar att det finns ett casino precis runt hörnet och han kör efter oss dit. Där kan vi komma ur solen och i lugn och ro ringa Hertz igen som skickar en bärgningsbil. Någon fika i Boulder city blev det aldrig.

Enligt Hertz så får inte barnen åka med i bärgningsbilen, och de tycker också att fyra personer oavsett är för många. Så jag ringer efter en taxi. När bärgarn sedan dyker upp blir han upprörd över detta och säger att vi visst får åka med. Jag försöker avboka taxin, men de har redan debiterat mitt kort. Bärgarn blir ännu mer upprörd och börjar bråka med taxibolaget. Taxichaffisen dyker upp och blir upprörd när vi inte vill åka med. Han fick ju ändå betalt, så varför tjafsa? I slutändan är det ändå Hertz som gett oss dålig information, och de har dessutom lovat mig att stå för taxiresan. Vi blir körda till flygplatsen, bärgarn sköter allt med den trasiga bilen och vi går bara in och hämtar ut en ny.  Och pengarna för taxin fick jag tillbaka direkt. Fantastisk service trots allt. Den nya bilen är precis likadan som den gamla, men med det lilla pluset att den är fräschare. 

Här måste jag bara skriva om hur helt otroliga barn jag har. Ja, de gnällde på förmiddagen över att åka bil och titta på något som de inte ville se eller ens förstod vad som var intressant. Men när vi väl stod där på vägen så kommer inte ett gnäll från dem. De är så tappra när vi väntar i solen, dricker mycket vatten, gör som de blir tillsagda snabbt och effektivt. När vi väntar på hotellet roar de sig med små upptäcktsfärder i hotellobbyn, hjälper till att spana efter bärgningsbilen och håller humöret uppe. De hjälper till att tömma bilen och att bära sina bilstolar och vattenflaskor och vaktar all packning när vi hämtar ut ny bil. Resten av dagen var bara deras och de fick bestämma vad vi skulle göra. Det blev först legoshopping och sen bad i hotellpoolen, glass och spel i arkadhallen. På kvällen tog vi bussen längs the Strip och tittade på roliga hotell.

Väkommen till Nevada

Vi lämnar Death Valley bakom oss och kör vidare. Inte den rakaste vägen mot Las Vegas, utan vi svänger norrut när vi lämnar dalen. Anledningen till det är det stora gråfärgade området på vår karta som även går under den mytiska benämningen Area 51. Vi bestämde oss för att åka förbi och se om man ser något. Det gör man naturligtvis inte, de har verkligen valt en bra plats för hemliga kärnvapenprov och utomjordingar. Vi svänger av och åker så nära vi törs, men enligt personalen på macken i närheten så är militären inte förtjust i turister och vad de gör med en beror på humöret för dagen. Vi har bara en stund innan råkat i onåd hos rättvisan när vi blev stoppad av polisen och tänker att det är dumt att utmana ödet en gång till. Mitt på en öde landsväg mötte vi en polisbil som genast slog på blåljusen, vände och följde efter oss. Det visade sig att vi kört lite för fort, hmmm. Men jag tror inte att poliskonstapeln hade väntat sig att hitta en hel barnfamilj i den bilen och vi kommer undan med en varning. 

Death Valley

När vi körde fast vid Owens lake visade termometern 38 grader. Värre skulle det bli. När vi rullar in i Death Valley National Park passerar temperaturen 40 grader och vi möter en plogbil!? Visst kan det snöa här på vintern, men det kändes inte som att det var läge för det just den här dagen. Vi funderar på om de även plogar sand som ibland driver över vägen. Temperaturen stiger mer och mer, och när vi når Furnace Creek där vi bokat rum för natten är vi uppe i 47 grader varmt. Vi tar genast på oss badkläder och kastar oss i poolen vars vatten kommer från varma källor. Vattnet är dock betydligt svalare än luften och ger oss skön svalka. Det finns också ett skuggande tak i ena änden av poolen så det går att bada lite i skuggan. Hettan är obeskrivlig. Det blåser ordentligt, men vindarna känns nästan ännu hetare än den stillastående luften. Vi har AC på rummet vilket är enda anledningen till att det går att stanna här en längre stund. Men vi ägnar en tanke åt de män och kvinnor som levt och passerat här innan ACns tid, hur överlevde de? Men det är en helt otrolig plats som helt tar andan ur en.

När vi vaknar på morgonen dag två är det mulet och temperaturen endast 34 grader när vi går och äter tidig frukost. Det känns som en befrielse. Det är också mulet vilket faktiskt är skönt. Vi checkar ut och drar vidare till Zabriskie point och tittar på utsikten över dalen och häftiga berg.

Dantes view bjuder på en helt makalös utsikt över hela Death Valley och är en av de högsta topparna runt om. Amerika är verkligen bilarnas land och vi kan köra hela vägen upp på toppen. Vi tar dock en liten promenad till ytterligare en topp precis i närheten. Det är naturligtvis omöjligt att fånga hela den här upplevelsen på bild, men det är något av det häftigaste jag har varit med om. Här uppe blåser det ordentligt och temperaturen ligger på 22 grader bara. Vi fryser lite.

Från den högsta punkten man kunde ta sig till åker vi tillbaka ner i dalen till den lägsta punkten. Badwater Basin ligger 86 m under havsytan och är den lägsta punkten på den amerikanska kontinenten. Det är här man har uppmätt 56,6 grader varmt, år 1913. När vi är där visar termometern ynka 38 grader, och jag grämer mig lite över att vi inte åkte dit dagen innan när det var så otroligt varmt. Men nu har jag varit där och det känns jättehäftigt. 

OK OK OK, vi vet det nu, vi lärde oss den hårda vägen...

Trots det hårda klimatet här finns en del djur och ganska mycket växter faktiskt. Vi ser vildhundar och myror, men missar den sällsynta Death Valley-snigeln trots att vi letar. 

Det rätta virket

Så lämnade vi LA bakom oss och det var ju då vår roadtrip verkligen började. Vi hade vaknat tidigt och körde ut ur stan när alla andra köade in i stan. Efter en timme hade Lillebror tröttnat och undrade när vi skulle vara framme. Om fyra veckor blev svaret... 

Vi körde mot nordost genom Mojaveöknen. Av en slump stannade vi till vid Antelope Valley och fick se det här minnesmärket över männen av det rätta virket som gjort stora framsteg inom flygteknik. Här sprängde man ljudvallen för första gången 1947. Med en flygtokig far har jag naturligtvis sett filen "Det rätta virket" och kunde direkt relatera till den här platsen. Jag är glad att jag fick passera här, och veta om att jag gjorde det. 

I Mojave såg vi otroliga mängder med vindkraftverk. De står väldigt tätt och jag blir lite nyfiken på om det gjorts några beräkningar på vakförluster och vad de visade. (Vakförluster är den energi som går förlorad bakom ett vindkraftverk.)

På väg mot Death Valley svänger vi av vid Owens lake som är en uttorkad saltsjö. Där får Pappan för sig att vi ska titta närmare på sjön, och svänger ner på en liten skruttig väg utan skyltning. Vägen tar snart slut och blir full med sten, vi ser det på håll och jag säger tre gånger "kör inte längre nu". Men när han väl väljer att stanna och backa så har vi nått sanden, och där satt vi fast. Vi får inget grepp och bilen bara slirar och drar sig längre och längre ut i sanden. Nu börjar det bli varmt och svettigt och stämningen i bilen blev minst sagt tryckt. Storasystern blev lite rädd och ledsen. Men vi hann inte stå där i mer än 5 minuter innan två män av det absolut rätta virket dyker upp i sin pickup och undrar om vi behöver hjälp. De jobbade vid sjön och hade sett oss på håll. De har både fyrhjulsdriven pickup och bogserlina, men det finna absolut inget att fästa det i på vår Dodge, som dessutom väger ca 2400 kg. Men tillsammans lyckas vi knuffa Dogge upp på fast mark igen och det hela slutar lyckligt. 

LA

Nu är vi äntligen på plats. Resan över gick hur bra som helst. På Arlanda gick dock allt i ett, trots att jag tyckte att vi hade tagit god tid på oss. Det var lång kö till incheckning, som vi var tvungna att stå i trots att vi checkat in oss själva och visat passen. Vi var tvungna att visa passen en gång till, och vår hembiljett. Sen var det så klart säkerhetskontroll, kö till den men det gick ganska fort. Väl inne på terminalen hann vi bara kasta i oss lite lunch innan det var dags att gå till gaten. Och där var det ytterligare en passkontroll, och kö till den. Slutligen visade vi passet och boardingcard en sista gång när vi gick på planet. Phu.

Flyget gick som det skulle. Jag hade varit lite orolig med tanke på allt strul som Norwegian haft med sina ny Dreamliners. Men vi både avgick och landade i tid. Barnen är ganska vana flygresenärer, även om detta var den längsta flygresa som de har gjort. Vi hade laddat med pyssel och spel, men de roade sig allra mest med de film och spelkonsoller som fanns på planet. De fick komplimanger från min amerikanska stolsgranne för att de var så duktiga hela resan. 

I immigration fick vi stå kanske 45 min, och så lite kö på bilfirman på det, men sen satt vi äntligen i vår orange Dodge Challenger och gasade ut i Los Angeles eftermiddagstrafik. Bilen är lite sliten, men i övrigt är vi nöjda och det var inga som helst problem att få plats. Vi hade fått en väldigt dålig karta med endast de största vägarna hos bilfirman, men vi lyckades ändå helt smärtfritt hitta till vårt hotell. Det var ganska enkelt då Foghorn Harbor Inn ligger precis norr om Marina del Rey, vid Venice Beach. 

När jag checkar in får jag höra att jag tydligen även beställt och betalat vouchers för en resturang vägg i vägg. Det var jag helt omedveten om, men eftersom vi vid det här laget varit vakna i 20 timmar hela familjen så var det ungefär så långt vi orkade gå för lite mat. Jag var ändå nöjd med vad jag betalat för två nätter på hotellet, så det kändes ok. Vi betalade inget extra för middagen på Cheescake Factory så man kan säga att den ingick i priset. 

Los Angeles har aldrig riktigt lockat mig, och det blev en dag här i början bara för att jag var nervös för förseningar och ville ha lite marginal. Pappan vaknade tidigt på morgonen, men barnen och jag sov gott till i alla fall sex. Det blev dock en tidigt start på dagen och vi började med att köra till Hollywood. Vi kikade på stjärnor på Hollywood Blv, jag är inte så imponerad men det är ju kul att ha sett dem. 

Vi åkte upp på berget i Griffith Park och tittade på utsikten. Den var något begränsad på grund av moln, dis och smog. Vi såg Hollywoodskylten men inte så mycket av själva LA. Vi var rätt nöjda med stad efter det, och begav oss ut till kusten igen, där vi hängde resten av eftermiddagen. Lunch blev det på Santa Monica Pier, och sen blev det bad i Stilla havet på Venice Beach. 

Packad och glad

Nu är det bara en vecka kvar! Storasystern har laddat ner en app som räknar ner. Som tur är så är barnen med Mormorn och Morfarn på sommarlov och förhoppningsvis lite distraherade. 

I vardagsrummet ligger en gul resväska och den har legat där ett par veckor. Jag har börjat lägga ner lite smått och gott där som ska följa med oss. Första veckan låg endast ett par nysydda bikinitrosor i den, vilket mina barn tyckte var jätteroligt och skämtade om. Nu finns det betydligt mer.

Vi köpte nya väskor i vintras. Vi hade en jätteväska och många små kabinväskor, men saknade en bra mellanstorlek. Vi vill ju inte ha många små väskor, som ska i och ur bilen varje dag. Inte heller en jättestor, som jag tvivlar ens får plats i vår lilla bil. Så jag inhandlade två nya på Coop. Billigt. Och som vanligt så brukar man ju få det man betalar för. I det här fallet visade det sig vara skräp, föga förvånande egentligen. Som tur var så testade jag en av väskorna innan, när jag åkte till Barcelona. Jag packade väskan på kvällen, men det var först tidigt på morgonen när taxin kom som jag stängde den och ställde den upp, fullpackad. Och då visade det sig att den inte kunde stå själv, utan den välte hela tiden. Så ofantligt irriterande. Jag lämnade tillbaka väskorna. Tyvärr hade jag slarvat bort kvittot, så jag kunde inte få tillbaka pengarna, men jag kunde få nya väskor. Nu blev det väskor med fyra hjul i stället för två, så förhoppningsvis välter de inte. Också ganska billiga, men dyrare än de första så jag hoppas nu att de håller måttet.

Väskorna delas på mitten och alla i familjen får en halva var. Mer packning än så får ingen ha, förutom handbagaget. Jag ser det som en utmaning och jag anser mig vara duktig när det kommer till packning. Jag reser alltid lätt. När jag åkte till Kina i två veckor hade jag med mig 5 klänningar, några tights och bara gamla underkläder som jag slängde efterhand. Den här gången blir det kanske lite mer, men jag räknar med att tvätta under resans gång. Jag velar lite mellan ett eller två par skor. Jag kommer förmodligen ändå bara att knata runt i mina sandaler hela tiden, men ett par extra kan ju vara bra.

Dagens dilemma

Ett litet men på sätt och vis stort problem. Jag tyckte ju att jag hade tänkt ut det så bra. Sett ut en härlig postapokalyps som jag varit så sugen på. Sugit på den och tänkte att det blir ju perfekt att ta med på resan. Beställt hela trilogin, för jag vet ju att när jag väl börjat och fastnat vill jag ju kunna fortsätta till slutet. Och jag såg fram emot att få mysa med min favoritgenre på semestern. Det är bara första boken som finns på svenska, och jag tänkte att det kanske blir lättare att läsa på engelska när jag är på semester och ska prata och lyssna på engelska hela tiden. Jag har inget problem med språket egentligen, jag är bara inte van att läsa skönlitteratur på engelska. 

Så damp böckerna ner i lådan. Och det var ju inga små böcker direkt. Visserligen pocket, men den större varianten. En miss av mig. Sen att det var ganska mastiga böcker också, pocket eller ej. Och så den sista missen, att jag ju har ett litet postapokalyptiskt bibliotek hemma och jag vill ju ta med böckerna hem igen. Nej, det blev inte så bra som jag hade tänkt. Nu velar jag i om jag ska ta med alla tre eller bara den första. Det lutar nog åt att det bara blir en bok som får följa med. Min erfarenhet är att när jag reser med barnen blir det aldrig lika mycket läst som när jag reser själv. Men OJ vad jag kommer att gräma mig om jag tokfastnar i bok ett och läser ut den på en vecka...

Svenska resebloggar

Jag har nu registrerat mig på Svenska resebloggar som är en samlingsportal för just svenska resebloggar. Kika in där och hitta många andra inspirerande och härliga bloggar och dröm dig bort till spännande resmål i världens alla hörn. 

Min alldeles egna pärla

Det finns ställen, och så finns det ställen. Och det här stället är mitt absoluta smultronställe. Jag kan uppleva det mest fantastiska långt bort i världen, och jag älskar verkligen att resa och upptäcka världen, men att komma hit är som ingenting annat. Jag tänker inte avslöja mer än att det ligger på Västkusten i Halland. Men å andra sidan kan jag rekommendera hela Hallandskusten där det kryllar av liknande smultronställen. Jag har den fantastiska turen att ha haft en mormor och en morfar som på 50-talet valde att investera i en tomt alldeles vid havet. Och bygga ett litet hus på den. Här har jag spenderat varenda sommar sedan jag föddes, mer eller mindre. Och nu får mina barn uppleva detsamma och det är jag så tacksam för. Nu börjar de bli så stora  att de själva tar strandpromenader, går ner och tar ett dopp, går på upptäcktsfärd i kohagarna, precis som jag alltid har gjort. 

Eftersom vi kommer att spendera största delen av vår semester utomlands i år, så kommer jag inte att få vara här så mycket. (Barnen kommer att vara här med Mormorn och Morfarn, men jag måste jobba...) Därför åkte vi ner en sväng över Kristi himmelsfärd. Vädret var kanon, Storasystern och hennes kompis badade varje dag. Jag var tvungen att plugga en del, men strandpromenader blev sköna avbrott i studierna, och jag hann med att plocka de första utslagna fläderklasarna och göra fläderblomssaft.

Barcelona

Jag har varit i Barcelona två gånger, båda i jobbet. Båda gångerna har jag haft en knapp dag till övers och hunnit med att se lite av staden, men det har ju bara blivit några bitar åt gången. Första gången tittade jag på Sagrada Familia och strosade runt i Barri Gòtic. Åt havsmaskar med ägg och pommes och drack vitt vin. 

Den här gången spenderade jag min halva dag med att promenera från Placa D'Espanya upp till Montjuïc där jag spanade in utsikten och Olympiastadion, för att sedan strosa genom Poble Sec ner till hotellet där vi bodde. Äta tapas och dricka vitt vin. Och akta mig för att bada i fontänerna. Jag kunde ju ha fått en stöt. 

Sen blev det jobb med långa dagar 9-19, och vi hann inte med mycket mer än att äta och sen sova. Men vi åt gott. En kväll åt vi tapas japanesas, alltså japanska tapas. Tyvärr minns jag inte vad restaurangen hette, men det var gudomligt gott. Vi tog in rätt på rätt och hade svårt att sluta.