Pass

Jag har glömt mitt pass hemma en gång. I arbetet skulle jag flyga ner till Amsterdam på en konferens. Jag bor visserligen nära Arlanda, men just därför har jag också lärt mig hur mycket tid jag behöver innan en flight och det är kanske inte jättemycket tid. I alla fall inte tillräckligt mycket tid för att hinna hem och hämta passet även om jag bor nära. Så jag tänkte att antingen kommer jag med planet eller inte. Åker jag hem efter passet missar jag det oavsett. Och det gick bra. Ingen frågade mig efter pass en enda gång. Och inte heller legitimation vilket jag tyckte var anmärkningsvärt. Jag visade mitt boardingkort i säkerhetskontrollen och när jag klev ombord på planet. Ingen frågade efter pass eller leg när jag klav av i Amsterdam och gick in i landet. Ingen frågade efter pass eller leg när jag åkte hem heller. Jag hade kunnat vara vem jag ville. Däremot frågade de efter passet på HOTELLET där jag bodde.

Annars brukar passet vara något av det första jag plockar fram när det börjar bli dax att packa. Jag älskar känslan av att plocka fram passet och bläddra igenom dem lite. Titta på foton och stämplar. Sist det var dax att skaffa nya pass blev jag för ovanlighetens skull lite tagen på sängen. Jag tar alltid med passen när vi åker ner till sommarstugan på västkusten. Även om det inte behövs egentligen för att kvista över till Tyskland så vet man aldrig vad vi hittar på, och det känns bra att ha dem med. Så för ett par år sedan tog jag fram dem inför semestern och upptäckte då att både Lillebrors och Makens pass hade gått ut. Och mitt skulle göra det till hösten (det hade jag koll på). Så vi passade på att söka nya pass i Halmstad det året, fast vi bor i Uppsala. Det var lägligt för jag hade en kollega som sökte nytt pass i Uppsala den sommaren och berättade om jättelånga köer, som ändå var mindre än köerna i Stockholm där han bodde. I Halmstad var det ingen kö. Och fast att Storasysterns pass gällde ett år till så passade vi på att byta ut det också. Nu är hela familjen synkad och då blir det lättare att håll koll på datum och smidigare när det är dax att söka nytt igen, vi gör det alla samtidigt. 

Lingon

Säga vad man vill om hösten, men visst kan den vara fantastisk. Som bekant så älskar ju jag att plocka bär. I år blev det inga björnbär, då den kalla sommaren gjorde att björnbären inte var mogna när jag var på västkusten. Enligt uppgift från Svägerskan fanns det dock gott om en månad senare. Men i stället har jag i år plockat lingon. Det var åratal sedan jag gjorde. Jag har bara inte kommit ut här hemma, och i stället har mina föräldrar plockat massor uppe i Dalarna och jag har fått av dem. Men nu var vi upp en sväng och kom ut i skogen som bokstavligen svämmar över av lingon. 

Det var helt fantastiskt. En riktig nostalgitripp då jag har många lingon- och skogsminnen från när jag var barn. Solen sken och det luktade varma barr och frisk luft. Barnen var förvånansvärt ivriga plockare och på kort tid hade vi plockat 25 liter. Det var lite tidigt, så det blev en del vita lingon, men det blir nog bra sylt av dem ändå. 

Västkusten

Så kom sommaren! Vilken vecka vi fick. Vi badade minst en gång om dagen, oftast fler. Hela dagen spenderades på stranden, grävandes, badandes, slappandes. Underbart. Storasystern och jag lever efter devisen "Man ångrar aldrig ett bad!" Det är så sant. Jag ångrar bara de bad jag inte badade, de bad jag missade. Så därför  försöker jag alltid ta chansen till ett bad om jag får den. Lillebror och Pappan var ut och fiskade och drog upp en hel massa torsk. Torsken var helt borta ett tag, men nu är den tillbaka. Så roligt.

Svedinos bil och flygmuseum

Sen fick jag äntligen en veckas semester. Och jag lyckades pricka in kanonväder. Då kom sommaren på riktigt. Men en av de första dagarna var det inte strandväder och då utflyktade vi. Ett par mil norr om vår stugan finns Svedinos bil och flygmuseum. Här har jag varit många många gånger under min uppväxt och tittat på gamla dammiga flygplan och bilar. Men numera är det inte alls så dammigt längre, det är riktigt fint. Nytt för i år var filtmattor på golvet. Alltid en trevlig utflykt som avslutades med glass. 

Varbergs fästning

Jag jobbade mer eller mindre hela sommaren. Det kändes helt ok, eftersom jag var ledig hela förra sommaren och sedan gått hemma arbetslös hela hösten och vintern. det var bara roligt att få jobba. Men lite ledigt hade jag, och jag önskade hellre klumpa ihop lediga dagar och jobba mer koncentrerat. Så när jag fick ledigt fyra dagar tog jag tåget ner till Västkusten och barnen som hade sommarlov där med Mormorn och Morfarn. Jag tog med mig en kompis till Storasystern. Vädret var ju så där i juli i år, så det var läge för utflykter. 

En dag åkte vi till Varbergs fästning. Jag har varit där flera gånger i mitt liv, och senast var för tre år sedan då vi gick den dramatiserade visningen med barnen. Det var så otroligt bra den gången och jag har tjatat om att jag vill göra det igen. Men det var också lite läskigt, och det mindes barnen, speciellt Storasystern, så hon har vägrat. Men nu var hon ju större och modigare och vi åkte dit igen. 

Visningen tar ca en timme och med hjälp av skådespelare förflyttas man tillbaka till 1600-talet och får vara med och lösa ett litet mysterium. Skådespelarna är verkligen jätteduktiga, vi i publiken blir involverade, speciellt barnen, och historien blir levande. Vi rörde oss runt fästningen, genom gångar under vallen och uppe på vallen och genom slottet. Jag kan verkligen varmt rekommendera ett besök. Men det är som sagt lite läskigt och spännande också när man går ner i de mörka gångarna så en rekommenderad åldersgräns är 6 år. 

Vi hade tur som fick biljetter utan att ha bokat (jag vet faktiskt inte om det går att boka i förväg, men det kan vara värt att kolla upp under högsäsong) men vi fick vänta en stund. Vi besökte utställningen i slottet och tittade på Bockstensmannen och gick sen runt hela fästningen. Det blåste som bara den uppe på vallen.

Flygvapenmuseet

Vi besökte Flygvapenmuseet i Linköping i början av sommaren. Jag vet att det har funnits där länge, och när jag bodde i Östergötland tänkte jag många gånger att jag ville åka dit, utan att det blev av. Men nu har jag äntligen varit där. Och det var riktigt trevligt. Stort och fint och intressant. Den utställning som gjorde stort intryck på mig var den om den försvunna DC3an, som försvann 1952 och hittades på Östersjöns botten 50 år senare. Det var Sovjetunionen som sköt ner den och den är nu bärgad och finns på museet tillsammans med en information som länge var hemligstämplat. Det som berörde mig mest var berättelser från besättningens anhöriga, som även de levde i ovisshet i dessa 50 år, trots att den svenska militären visste att de troligen blivit nedskjutna. 

I museet finns också flera flygsimulatorer och experimentstationer som barnen gillade. Jag segelflög ju i min gröna ungdom och kunde imponera på barnen genom att starta och flyga "den flygande tunnan" hur fint som helst. Jag blev faktiskt lite imponerad av mig själv över hur bra det gick, och kunde förklara hur det fungerade för barnen. Landa däremot, var betydligt klurigare, men vi tyckte ändå att det var roligare att krascha så det var ok.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök. Ligger nära E4an och kan vara ett kul stopp för er på väg med barn som vill springa av sig. Självklart finns café som serverade både fika och ordentlig lunch med barnanpassad meny. 

Paris

På vägen hem från kanalerna stannade vi i Paris ett drygt dygn. Det var tredje gången jag var i Paris, och jag har redan sett de stora sevärdheterna. Men det var första gången för barnen, och Storasystern speciellt hade länge pratat om Paris och självklart ville hon se Eiffeltornet och det där andra man ska. 

Första kvällen besökte vi Montmartre och Sacre Coeur. Pappan stannade nere på ett café, men barnen och jag klättrade upp och gick in i kyrkan. Och på vägen ner fick barnen köpa ett litet eiffeltorn. Själv ryser jag när jag ser sådana miniatyrer, men barnen ville så klart väldigt gärna ha ett.

Andra dagen var det dags att inspektera det riktiga Eiffeltornet. Jag visste att man numera bör köpa biljetter långt innan man åker dit för att komma upp, och det hade vi inte gjort. Barnen var helt ok med det, och nöjda med att bara se det från marken. Men så upptäckte vi att det var ju ingen kö alls till trapporna, så vi bestämde oss för att klättra upp. Svettigt var det så klart, men också roligt. det blev lite mer av ett äventyr. Vi klättrade upp till andra nivån, men därifrån går bara hiss. Det gick att köpa biljett till hissen där, men den kön gick hela varvet runt tornet och ingen av oss tycker om att stå i kö så det valde vi enkelt bort. Vi var nöjda allihopa med att nå till andra våningen. Sen gick vi ner. 

Resten av dagen spenderade vi med att strosa runt i stan. Längs Seine och på Champs-Élysées, tog en glasspaus här och en crèpepaus där. På eftermiddagen var det dags att dra sig ut mot flygplatsen igen och då var vi ändå ganska nöjda. Men Storasystern vill åka dit igen och jag har lovat att vi ska åka bara hon och jag.

Franska kanaler

Förra sommaren tog jag en liten tur på kanalerna tillsammans med min bror. I år åkte vi ner hela familjen. Vi flög till Paris, Orly, och hyrde där en bil och körde till den lilla byn Blanzy. Där väntade Loke och mina föräldrar på oss och vi parkerade bilen och mönstrade på. Efter lunch och vätskepaus började vi puttra iväg längs Canal du centre. Kanalen förenar Saône med Loire, och därmed Atlanten med Medelhavet. 

Vi började med att slussa uppåt, men ganska snart nådde vi den högsta punkten och vi slussade nedåt, mot Medelhavet. Första natten ankrade vi längs med kanalen när vi såg en restaurang längs med den. Med jordankare kan man lägga sig vart som helst. 

Slussarna är automatiska, man väntar in grön signal, kör in i slussen och rycker i ett rep och slussen stängs. Om det funkar. Vilket det inte alltid gjorde. Jag läste franska sex år i skolan och har knappt pratat något sedan jag tog studenten för 20 år sedan. Men jag klarade mig ganska bra ändå. Det var jag som fick ringa VNF, Voies Navigables de France, franska kanalbolaget. På stapplande franska lyckades jag säga "Bonjour! L'ecluse numero 23 ne pas ouvrir (fremé)" (Goddag! Sluss nummer 23 inte öppen (stängd), typ). Trots mina uppenbart bristande språkkunskaper svarade alltid telefonisten glatt men en lång harrang på franska som jag förstod endast bråkdelar av. Men jag lyckades ändå få fram budskapet och öppna (eller stänga) slussen varje gång. Och för varje samtal, för det blev en del, blev jag lite bättre, lade till något ord, förstod ett ord till. Om de inte lyckades starta om slussen på distans så skickade de l'eclusier, slussvakten, som kom körande i sin lilla vita bil. 

Andra natten bodde vi i en marina med tillgång till ström och vatten och toaletter och dusch. Det fanns en supermarché och ett boulangeri. Och vi gick ut och åt moules till kvällsmat på en restaurang precis vid kanalen. Storasystern och jag shoppade lite klänningar också. 

Det var inte överdrivet mycket trafik, men långa pråmar möter man från och till. 

Överallt längs med kanalen dyker det upp små franska byar. Vi stannar till ibland, handlar lite lokalt vin och sträcker på benen. 

Vår resa avslutades i Chalone sur Saône, där kanalen avlutades med en 10-meterssluss och sedan körde vi ut i floden. Vi lade till i en marina mitt i stan. Stor, med många båtar, inte så mysig, men nära till stadens centrum som var mycket mysigt. Vi gick ut och åt på kvällen, hittade en restaurang som serverade moules frites och pizza, alla blev nöjda. Vi var dock inte helt nöjda med drinken vi beställde in före maten, som visade sig vara full med myror. Efter maten fick jag lust att promenera runt lite, och vi ramlade rakt in på ett torg fullt med folk, restauranger och levande musik. Vi spenderade resten av kvällen där och satt och lyssnade på musiken medan mörkret föll. Barnen sprang varv på varv runt torget och skuttade och dansade, och jag tog några varv jag med. En helt fantastisk avslutning på vår lilla kanaltripp. 

Kolmården

En gång i tiden bodde vi i Kolmården. Inte djurparken alltså, utan orten. Eller skogen mera. Kolmården är ju både en ort, en skog/område och en djurpark. Vi hade säsongkort där och om vädret var dåligt och vi inte hade något att göra hände det att vi bara tog en tur genom safariparken med bilen och tittade på djuren. Safariparken finns inte kvar. Och jag förstår det. Det är ju lite sjukt egentligen, att man fick köra rakt genom alla djurhägn. Det var ju inte lite bilar som gjorde det, det kan inte ha varit bra för djuren. Numera finns det en linbana som går över den delen som var safariparken och den är tyst och miljövänlig och känns betydligt bättre. 

Ända sedan vi flyttade från Kolmården, för 6 år sedan, har speciellt Storasystern tjatat om att hon vill dit. Så när vi skulle ner till Östergötland en sväng passade vi på att svänga förbi. Det blev inte en hel dag, men alla var nöjda. Som vanligt siktade vi på delfinshowen, fast jag vet att det finns en massa annat som egentligen är bättre. Som sälshowen, eller fågelshowen. Sälshowen hann vi med efteråt och den är verkligen toppen. 

Stockholmstripp

Barnen ville så gärna ta en tur till Stockholm. Jag med för den delen. Så när vi var långlediga i maj passade vi på. Vi började på Naturhistoriska museet. Vi gick på Cosmonova och besökte alla utställningar. Min favorit var Fossil och evolution, där man kan se min gamla kollega Pär Holmgren dra väderprognoser för Devon, Krita, Kambrium osv. Otroligt roligt tyckte jag, inte lika intressant tyckte barnen. De fick dra mig därifrån. Men så är jag ju lite nördig när det kommer till väder.  "I Siljanstrakten varning för meteoritnedslag mot slutet av devon."

Sen fick det bli ett besök på Skansen. Klassiskt. Vi tog en båt ut till Djurgården och hade tur med vädret hela dagen. 

Innan vi for hem dagen efter besökte vi Kaknästornet. Det var spännande. Hur många gånger har jag inte sett det på håll, men jag har aldrig tidigare varit upp. Vi hann också med ett studiebesök på mitt jobb som bara ligger ett stenkast därifrån. Barnen var mycket nöjda med vår lilla tripp. 

Äntligen!

Äntligen ett inlägg igen. Äntligen jobbar jag igen. Äntligen reser jag igen. Hurra hurra, nu hoppas jag att bloggen ska få lite liv igen. Jag har varit ute på vift under sommaren, och ny hemlig resa är på gång. Finns mycket att skriva om. Håll ut, snart i en blogg nära dig. 

Medicinhistoriska museet

Nu var det en tag sedan vi var på museum, och det finns fortfarande några kvar i Uppsala som vi inte har besökt än. Så Lillebror och jag hämtade Storasystern på skolan en eftermiddag och vi åkte till Medicinhistoriska museet som ligger i Ulleråker i Uppsala. Ett väldigt fint hus, fullt med en massa medicinsk utrustning som gav oss rysningar längs ryggraden. Eller vad sägs om en äggstockstång eller en hjärna uppskuren i skivor? 

Väldigt mycket grejer fanns det där, som sagt en del spännande, men nästan lite för mycket information och lite rörigt. Dessutom stod alla maskiner och mojänger så till att det var lätt att peta på dem, och i ärlighetens namn trodde jag att det var ok att göra det. Trycka på en knapp här och där eller veva på en vev. Men mot slutet dök en man i personalen upp och sa åt Lillebror att inte peta på maskinerna, mycket vänligt, men sedan hängde han över oss resten av besöket. Ville gärna berätta, men lite för komplicerat och för mycket för vår smak. Jag tycker att det borde funnits någon information om att inte röra, när nu utställningen var som den var. Jag vill bara tillägga att Lillebror absolut inte är någon klåfingrig typ och det var aldrig tal om att leka med sakerna, hade vi bara anat att det inte uppskattades hade jag självklart stoppat honom. Jag petade också. Inte så barnvänligt museum alltså.

En hjärna i skivor.

Än är det vinter kvar säger mor

I förra veckan kom den meteorologiska våren till Uppsala. Då hade medeltemperaturen varit över 0 grader 7 dagar i rad. Men än är det vinter kvar säger mor, och jag tog med mig barnen till anrika Studenternas IP inne i stan och åkte lite skridskor. Inte i närheten av den fina isen vi upplevde tidigare i vintras, Storasystern gör tummen ner. Men det blev några varv på isen och sen fika. Tyvärr var jag då på väg att bli dunderförkyld och åkte inget själv, så jag hoppas vi får till en runda till så jag också kan åka lite.

Funäsdalsberget

Sista dagen hade vi bestämt oss för att pressa ur några timmars skidåkning innan vi begav oss hemåt. Vi städade ur stugan (otroligt vad man kan sprida ut sig på bara några dagar) och åkte till Funäsdalsberget. Barnen var exalterade över att få åka gondolen upp på toppen och vi var tvungna att göra det ett par gånger bara därför. Lite färre nedfarter och lite mer folk än vad vi tidigare erfarit. Men det kan också bero på att de båda största liftarna kom upp på samma ställe och där var det ganska trångt, så folk märktes mer. Några köer var det inte att tala om här heller.

Vi åker några timmar här innan vi ger oss. Då har vi klarat av ännu en svart backe, men det slutade inte lika galant som dagen innan. Nol i Egga hade enligt skylten en lutning på 60%. Helt plötsligt stod vi ovanför backen och insåg att här vill vi inte åka ner. Inte jag och barnen i alla fall. Storasystern klättrade upp en liten bit och tog en röd backe ner i stället. Lillebror bröt ihop. Jag föreslog att han skulle ta av sig skidorna och gå upp, det var inte långt, men han bara låg och vrålade och ålade sig. Till slut sa jag att nä, kom igen nu, nu åker vi ner. Vi gör det sakta och tillsammans. Men jävlar i min låda vilken backe. Inte min tekopp alls. Och isig var den, och Lillebror som är lite och lätt klarade inte av att använda stålkanterna ordentligt och bara föll och hasade. I mitt huvud upprepade jag mantrat "inte visa skräck, inte visa skräck". Till slut fick jag av honom skidorna och sa att han skulle åka på rumpan ner. Det gjorde han, under vilda protester och högljudda vrål. När kan åkte ut för den första knölen och försvann tänkte jag att nu har jag förstört honom, han kommer aldrig att vilja åka skidor mer. Men så vände det, i alla fall för honom. Det var ju faktiskt lite kul att åka på rumpan utför, när man inte behöver vara rädd för att ramla. Problemet var ju bara att JAG var tvungen att ta mig ner också. På skidor, med Lillebrors skidor i ena handen och båda mina stavar i andra. Hu, vilken pärs. Men ner kommer man alltid. Och strax var backen lagom att åka i igen och Lillebror tog på sig skidorna och åkte vidare som om inget hade hänt. Men jag hade så ont i fötterna att jag var tvungen att lägga mig ner ett ögonblick när vi kom ner. Nej, svarta backar är inte min grej trots allt.

Funäsdalsberget får 3 byglar av 5 av mig, men det kanske har att göra med skräckupplevelsen i den svarta pisten.

Tänndalen (och lite mer Ramis)

Dag två bestämmer vi oss för att åka till Tänndalen. Liftkorten gäller ju i ett flertal liftsystem i hela Funäsfjällen och vill vill utnyttja dem till max. Dessutom, ombyte förnöjer. Ännu en vacker dag. Tänndalen bjuder på fler nedfarter, men verkade också lite mer utsatt för vind då det blåste mer på toppen och även om det bara är några få minusgrader så medför vindens kyleffekt att det biter i rejält. Som tur är minskar blåsten längre bort i systemet och vi håller oss där. På de blåsigaste topparna är det ganska isigt och snön är jättehård. 

Idag lessnar Storasystern ur på Lillebror som aldrig väntar och bara kastar sig iväg. Helt plötsligt befinner vi oss i en svart backe och Storasystern tar av sig skidorna och sätter sig i backen och surar. Lillebror väntar inte den här gången heller och han och Pappan sneddar över till en lite lättare röd backe på andra sidan liften. Jag tar det hela med ro och förser Storasystern med en tröja att sitta på och en dricka och lite trail mix medan hon surar klart. Efter en stund är hon klar, men hon vill minsann inte snedda över till någon röd backe, nej hon tar den svarta. Det är bara att hänga på. Det går hur bra som helst, även om det inte går jättefort. Det bästa med Storasystern är att när hon fått sura klart ifred så är det inte mer med det, och sen är hon glad och sams med Lillebror igen. 

Vi åker i Tänndalen till efter lunch någon gång, men sen vill barnen hemskt gärna tillbaka till Ramis och Mickelinas skogsslingor igen, så då åker vi tillbaka. 

Tänndalen får 3,5 byglar av 5 av mig. Främst på grund av att snön var så otroligt hård och isig. Men ett annat år med mer snö skulle det förmodligen få högre. Det var trevliga backar, och fler än i Ramis. 

Det blir en sen lunch i toppstugan på Ramis när vi kommer tillbaka. Vi hade bara fikat lite i Tänndalen och inser att Lillebror inte kommer att klara eftermiddagen om han inte äter. Vi vuxna är inte jättehungriga, och funderar på att dela på något. Då informerar den mycket trevlige killen vid disken att alla rätter går att få som barnportion, dvs. halv portion för 70 kr. Sen tillägger han viskande att ta rödingen, den är dyrast, det tjänar ni mest på. Jag slår till på rödingen som är utmärkt, och alldeles lagom mycket. En sådan service och god mat ger 5 gafflar av 5 till restaurangen på toppen. Toppen helt enkelt.

Sen blir det afterski för hela slanten och hela familjen rockar loss.