The Loneliest Road in America

Vi rullar vidare på den ensammaste vägen i Amerika. Från Ely till nästa stad och service är det 12 mil. Visst möter vi bilar på vägen, men det finns verkligen inte mycket längs vägen, utom berg och öken. Vi hade väldigt gärna svängt av till Hamilton som är centrum för ett antal ghost towns ca 4 miles väster om Ely, men det krävs fyrhjulsdrivet fordon för det och vi vågar inte. 

Så vi kör till Eureka, som är en mycket mindre stad än Ely. Bara en klunga gamla hus längs vägen egentligen, men det är jättemysigt. Vi stannar för att promenera upp och ner längs gatan och ta en fika på Owl Club and Steakhouse. I princip allt längs gatan är till salu. Vi äter försvinnande goda french toast med mycket smör på och betalar nästan ingenting. Inte konstigt att de har svårt att överleva här ute. Eureka är den första stad som känns riktigt genuint gammal. Det känns som en liten westernstad. Jag som läst Lilla huset på prärien oräkneliga gånger (hela serien) kan också känna igen mig lite från böckerna som utspelar sig på den här tiden som byggnaderna är ifrån. 

Vi har nu skaffat en liten bok för att samla stämplar. På 80-talet skrev Life Magazine om den här vägen och sågade den totalt och skrev att ingen som inte absolut måste bör köra den. De kallade vägen för the loneliest road in America. Städerna längs vägen har slagit mynt av detta och har gjort en grej av det. Om vi samlar stämplar i vårt pass från minst 5 av städerna som är med, kan vi skicka in passet och få ett diplom som säger "I survived the loneliest road in America!" Självklart vill jag ha ett sådant diplom, och vi samlar stämplar i alla städer vi passerar. 

Nästa stopp på vägen är Austin. Samma storlek och stil på staden, verkligen supermysig. Både Austin och Eureka ligger uppe i bergen, och huvudgatan är en lång backe. Vi vill stanna även här och handla något och nu får det bli lite glass, pommes och dricka. Sött och salt och vätska. Jag går in i en liten antikaffär och får min stämpel i passet av en mycket trevlig dam som berättar att hon har svenska rötter. Det finns även en butik som säljer stenar och smycken med främst turkoser från en närbelägen gruva. Jag tänkte stödköpa lite stenar, men det är verkligen kö i butiken och damen före mig handlar HUR mycket som helst. Jag tröttnade på att vänta och tänkte att de fick nog in så det räckte just idag även utan min investering. Vi kör vidare. 

Vägen är rak och känns oändlig. Vi kör genom vidsträckta dalar med uttorkade saltsjöar och ökenlandskap, upp över bergen där det kan vara frodigt och grönt, och så ner på andra sidan igen där en ny till synes oändlig dal breder ut sig. Och vägen sträcker sig spikrakt igen. Men helt plötsligt när vi kör ut ur en dalgång dyker en jättestor sanddyn upp, ett sandberg. Poff bara låg det där. Det skapades när glaciärer smälte här för länge länge sedan. Ååååh vad Pappan är sugen på att spinna loss lite, men han får inte köra nära sanden. 

Vi avslutar dagen i Fallon. En betydligt större stad, och modernare men fortfarande med en hel del gamla byggnader kvar, speciellt på Main Street. Vi äter sen lunch/tidig middag på ett gammalt kasino och letar sedan upp ett motell med pool. När jag sitter här och skriver inser jag att jag inte tagit en enda bild av staden än. Måste komma ihåg att göra det i morgon. Självklart har jag redan skaffat mig en stämpel.