Franska kanaler

Förra sommaren tog jag en liten tur på kanalerna tillsammans med min bror. I år åkte vi ner hela familjen. Vi flög till Paris, Orly, och hyrde där en bil och körde till den lilla byn Blanzy. Där väntade Loke och mina föräldrar på oss och vi parkerade bilen och mönstrade på. Efter lunch och vätskepaus började vi puttra iväg längs Canal du centre. Kanalen förenar Saône med Loire, och därmed Atlanten med Medelhavet. 

Vi började med att slussa uppåt, men ganska snart nådde vi den högsta punkten och vi slussade nedåt, mot Medelhavet. Första natten ankrade vi längs med kanalen när vi såg en restaurang längs med den. Med jordankare kan man lägga sig vart som helst. 

Slussarna är automatiska, man väntar in grön signal, kör in i slussen och rycker i ett rep och slussen stängs. Om det funkar. Vilket det inte alltid gjorde. Jag läste franska sex år i skolan och har knappt pratat något sedan jag tog studenten för 20 år sedan. Men jag klarade mig ganska bra ändå. Det var jag som fick ringa VNF, Voies Navigables de France, franska kanalbolaget. På stapplande franska lyckades jag säga "Bonjour! L'ecluse numero 23 ne pas ouvrir (fremé)" (Goddag! Sluss nummer 23 inte öppen (stängd), typ). Trots mina uppenbart bristande språkkunskaper svarade alltid telefonisten glatt men en lång harrang på franska som jag förstod endast bråkdelar av. Men jag lyckades ändå få fram budskapet och öppna (eller stänga) slussen varje gång. Och för varje samtal, för det blev en del, blev jag lite bättre, lade till något ord, förstod ett ord till. Om de inte lyckades starta om slussen på distans så skickade de l'eclusier, slussvakten, som kom körande i sin lilla vita bil. 

Andra natten bodde vi i en marina med tillgång till ström och vatten och toaletter och dusch. Det fanns en supermarché och ett boulangeri. Och vi gick ut och åt moules till kvällsmat på en restaurang precis vid kanalen. Storasystern och jag shoppade lite klänningar också. 

Det var inte överdrivet mycket trafik, men långa pråmar möter man från och till. 

Överallt längs med kanalen dyker det upp små franska byar. Vi stannar till ibland, handlar lite lokalt vin och sträcker på benen. 

Vår resa avslutades i Chalone sur Saône, där kanalen avlutades med en 10-meterssluss och sedan körde vi ut i floden. Vi lade till i en marina mitt i stan. Stor, med många båtar, inte så mysig, men nära till stadens centrum som var mycket mysigt. Vi gick ut och åt på kvällen, hittade en restaurang som serverade moules frites och pizza, alla blev nöjda. Vi var dock inte helt nöjda med drinken vi beställde in före maten, som visade sig vara full med myror. Efter maten fick jag lust att promenera runt lite, och vi ramlade rakt in på ett torg fullt med folk, restauranger och levande musik. Vi spenderade resten av kvällen där och satt och lyssnade på musiken medan mörkret föll. Barnen sprang varv på varv runt torget och skuttade och dansade, och jag tog några varv jag med. En helt fantastisk avslutning på vår lilla kanaltripp.