Sista dagen hade vi bestämt oss för att pressa ur några timmars skidåkning innan vi begav oss hemåt. Vi städade ur stugan (otroligt vad man kan sprida ut sig på bara några dagar) och åkte till Funäsdalsberget. Barnen var exalterade över att få åka gondolen upp på toppen och vi var tvungna att göra det ett par gånger bara därför. Lite färre nedfarter och lite mer folk än vad vi tidigare erfarit. Men det kan också bero på att de båda största liftarna kom upp på samma ställe och där var det ganska trångt, så folk märktes mer. Några köer var det inte att tala om här heller.
Vi åker några timmar här innan vi ger oss. Då har vi klarat av ännu en svart backe, men det slutade inte lika galant som dagen innan. Nol i Egga hade enligt skylten en lutning på 60%. Helt plötsligt stod vi ovanför backen och insåg att här vill vi inte åka ner. Inte jag och barnen i alla fall. Storasystern klättrade upp en liten bit och tog en röd backe ner i stället. Lillebror bröt ihop. Jag föreslog att han skulle ta av sig skidorna och gå upp, det var inte långt, men han bara låg och vrålade och ålade sig. Till slut sa jag att nä, kom igen nu, nu åker vi ner. Vi gör det sakta och tillsammans. Men jävlar i min låda vilken backe. Inte min tekopp alls. Och isig var den, och Lillebror som är lite och lätt klarade inte av att använda stålkanterna ordentligt och bara föll och hasade. I mitt huvud upprepade jag mantrat "inte visa skräck, inte visa skräck". Till slut fick jag av honom skidorna och sa att han skulle åka på rumpan ner. Det gjorde han, under vilda protester och högljudda vrål. När kan åkte ut för den första knölen och försvann tänkte jag att nu har jag förstört honom, han kommer aldrig att vilja åka skidor mer. Men så vände det, i alla fall för honom. Det var ju faktiskt lite kul att åka på rumpan utför, när man inte behöver vara rädd för att ramla. Problemet var ju bara att JAG var tvungen att ta mig ner också. På skidor, med Lillebrors skidor i ena handen och båda mina stavar i andra. Hu, vilken pärs. Men ner kommer man alltid. Och strax var backen lagom att åka i igen och Lillebror tog på sig skidorna och åkte vidare som om inget hade hänt. Men jag hade så ont i fötterna att jag var tvungen att lägga mig ner ett ögonblick när vi kom ner. Nej, svarta backar är inte min grej trots allt.
Funäsdalsberget får 3 byglar av 5 av mig, men det kanske har att göra med skräckupplevelsen i den svarta pisten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar