Dogge

Vilka diskussioner vi hade i vintras om bil inför sommarens roadtrip. Jag var så tveksam till att hyra en Dodge Challenger och det var så viktigt för Maken. Den var betydligt dyrare än vad vi budgeterat för och dessutom så liten. Bara två dörrar. Skulle barnen få plats i baksätet, skulle det bli jobbigt att behöva fälla sätena varje gång, skulle den vara dyr att köra, skulle vi få plats med all packning, skulle barnen se ut över huvud taget bla bla bla. Det var tråkigt att vara den som ställde alla de där tråkiga frågorna, men det föll tydligen på min lott. Det hela slutade ju med att vi faktiskt lyckades hitta ett exemplar av den här i Sverige ganska ovanliga bilen, här i Uppsala, och efter en mindre biljakt genom Svartbäcken fick provsitta och titta ner i bagageutrymmet. (När vi kör in på bilfirman svänger bilen ut, och den visade sig vara såld till en man i Umeå. Av en slump ser vi bilen när vi kör därifrån, och följer efter för att smygkika. När den sedan faktiskt stannade kastade jag mig ur och frågade om vi fick titta på den. Han hade själv kört mycket i USA och tyckte att det var självklart att vi skulle hyra just en Dodge Challenger.) 

Summa summarum, det blev den bilen. Och vi fick plats, och vi hade råd och det var inte alltför jobbigt att fälla sätena och barnen såg ut. Och jag måste medge att det var roligt att ha en speciell bil. Vi fick väldigt mycket uppmärksamhet när vi kom körande. Folk tittade och pekade och fotade till och med. Och vi fick mycket kommentarer som "cool car", "nice ride" och till och med "cute car". Många tummar upp och glada leenden. Och visst gör han sig bra på bild, Dogge, som vi kom att kalla honom. Det var svårt att låta bli.